onsdag 4. februar 2009

Ja visst gør det ont av Karin Boye


Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varfor skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vinteren.
Vad är det för nytt, som tär og spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
Ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ända sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst og inget hjelper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades fö färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Ingen kommentarer:

Legg inn en kommentar